Jag som var så glad! Det började ju så bra…
På Schiphol var jag tvungen att gå och göra ”transfer checkin” igen. Det går av nån anledning inte att checka in hela vägen, utan man måste springa till en transitdisk, stå i en lång kö, och få ett boardingpass inför varje delflyg.
Vis från flyget från Stockholm, där jag satt inklämd vid fönstret, bad jag om gång-plats. Den väna kvinnan tittade på mig och pekade pedagogiskt i layoutkartan: ”Du har redan den bästa platsen.”
Yes! Den breda gången i mitt-fyran, vid nödutgångarna på rad 42. Inga stolar framför, mycket benutrymme, värsta salongkänslan. Nästan första klass. Tänkte jag…
Verkligheten hinner ikapp mig när jag passerar väggen bakom rad 41; rad 42 är den där breda bra raden där man sätter alla med spädbarn i knät. Samt mig. Bokstavligen inklämd mellan skrikande småbarn sätter de en gentleman i sina bästa år. Det tyckte de nog var kul när de planerade! 👻
11,5 timme på det viset gör den mest barnkäre lätt skeptisk. Till vänster en kinesisk familj med en på 11 månader. Trots sin ringa ålder har han en fantastisk räckvidd. Och uthållighet. Mamman står i det omskrutet rymliga utrymmet framför stolarna, medan barnet står i sätet bredvid mig. Likt en flaggstång av gummi i svår storm svajar han fram och åter, ömsom bultande, ömsom skallande mig. Mor ler överseende. Ändå gastar barnet missnöjt 80% av tiden. Pappa sitter på eget säte ut mot gången, och ser på film. Hela familjen har för övrigt dunjackor på sig, med uppfälld luva. Samt fleecetröja under. Hela flygresan i 11,5 timme. Verkar frusna av sig. Jag funderar på om barnet kanske känner sig lite varmt, och därför är så missnöjt. Jag kommer inte på nåt sätt att fråga det på kinesiska, så ungen fortsätter att gasta.
På höger sida sitter en mor med en gosse på 1,5. Han kan skrika han med, men inte lika ofta och länge. Han är mer intresserad av att dra i min tröja, bjuda på den yoghurt han äter själv, eller luta sig över min mat för att norpa nåt. Roligast verkar vara att köra med leksaksbilarna på min arm.
Jag somnar efter ett tag enligt mitt sovschema, med mina bra Bose-lurar med noice cancelling. Mycket bra sak! Ljudsladden sitter i sen filmen, och är förstås ett oemotståndligt nöje för den kinesiska svajmasten.
Efter ett tag vaknar jag av att masten kastar gosedjur på mig. De rullar nerför benen, och hans mor rotar bland mina fötter i ett evigt cirkellopp. Till slut frågar jag på kinesiskt teckenspråk om frun och maken möjligen kan byta plats, så att huliganen kan verka fritt utåt gången istället. De byter, men mannen ser verkligen jätteledsen ut! Nu måste han se klart filmen på monitorn i fel stol, och utan ljud. Jag får nästan lite dåligt samvete ett tag. Men det går över…
Det här blev långt, men är skrivet på planet mellan Kina o Sydney, på säkert avstånd från unga huliganer. Nu sitter jag bredvid en Sydneyfamilj som inte säger ord, förutom ett inledande ”Hi” samt ”buy sun screen and a hat”. Lugnt och skönt.