The Great Lakes Way
The Plough Inn i Bulahdelah serverar inte frukost. Svaret på vår fråga framfördes så självklart att det inte fanns utrymme ens för den enklaste följdfråga. Caféet tvärs över gatan, som vid gårdagens undersökande promenad hade stängt, var dock nu öppet, till vår glädje. Vi stegar in, och Big Surprise: det är en tysk som driver det. Vi har nog snart hittat alla på kontinenten. Åtminstone är han född i Tyskland, men har bott här sen han var fyra, dvs 60 år tippar vi. Men han är en hejare på att laga mat, och vi får en jättegod frukost.
Medan vi äter står han och pratar, och erbjuder sig vänligt att skriva ner bra platser att besöka på vår väg. Folk är verkligen välmenta här! Tyvärr skriver han som en akutläkare, så vi får gissa hälften av platserna. Vi lyckas identifiera några vi redan har span på, och hittar ytterligare några till. Han berättar vidare att han gjort en del släktforskning, och det finns starka indicier på att en del av hans släkt har svenska band. Hans efternamn, Amling, tyder på det säger han. Med munnen full av mat nickar vi otydligt, och håller med om att det är ett av de vanligaste namnen i Sverige. Han ser oerhört nöjd ut.
Nu gör vi som apotekaren Bob i Newcastle föreslog, och lämnar Higheway, för att istället ta omvägen The Great Lakes Way. Det visar sig vara värt besväret!

En liten bit norr om Bulahdelah lämna vi Highway, och tar in på The Great Lakes Way, som syns i blått mitt på kartan, i väst-östlig riktning, sedan svängande norrut över en jättesmal landtunga.
Ett tips om New South Wales’ högsta träd gör att vi ger oss ut på en oländig skogsväg. Det är en riktig vildmarksväg, och vi är glada för vår bil som tar sig fram överallt. Det är så mycket skog överallt, så fantastiskt mycket träd! Som att köra i en djungel, verkligen häftigt. Och en kakafoni av fåglar och djungelljud när vi hissar ned rutorna. Som två senilpatienter på resa säger vi omväxlande ”Oj, vad mycket träd det är”, och den andre svarar ”Ja, verkligen!” Detta upprepas var femte minut, men vi är varje gång genuint förvånade att det kan finnas så mycket träd!
Sen säger jag ”Här skulle man inte vilja köra om det regnade som i Sydney häromdagen”, och Marcus svarar ”Nej, verkligen inte! Då skulle vi köra halka bort”. Då börjar det regna som i Sydney häromdagen. Fast bara en kort stund, som tur är! Man inser att här är det lätt att bli fast om man är oförsiktig; träd och grenar ligger avbrutna här och där, och en fallen gren på fel ställe vore inte bra! Efter ca 20 minuter ger vi upp och vänder; det är för långt att köra på denna väg för att se ett träd, även om det är det högsta som finns.
Ute på Lakes Way igen går färden vidare mot Seal Rocks ute på östra spetsen. Häftigt ställe, där klipporna ligger liksom i sneda skifferlager, som om de skjutits upp genom marken vid någon krock därnere. Det måste nästan vara så, det ser ut som jättestora ostskivor skurna med osthyvel.
Vidare upp mot Boomerang Beach och Elisabeths Beach, två jättefina stränder med mängder av vit sand. Stora vågor, men vi svalkar fötterna och leker med en hund som tycker det är kul att fånga boll.
Nu bär det uppför den smala passagen rakt norrut, där Santa Barbara ligger mitt på. Vidare upp mot Forster, som är en hyfsat stor stad med tanke på läget. Sen lunch på McD-n-lds i Forster, eftersom vi båda håller på att haverera av hunger.
[gallery_bank type=”images” format=”masonry” title=”true” desc=”false” responsive=”true” display=”all” sort_by=”random” animation_effect=”bounce” album_title=”true” album_id=”12″]