Bulahdelah

Bulahdelah visar sig vara en mycket liten plats. Population 1601 står det på en vindpinad skylt vid infarten. Vi kör förbi en vit byggnad, och en affär samt ett café som ser stängt ut. Sen tvingas vi vända, för vi inser att vi just passerat Bulahdelah.

Den vita byggnaden visar sig vara The Old Plough Inn, och ja, de har rum kvar. Tur för oss. Jag tror alla de ca 12 rummen var lediga faktiskt, utom nummer 8 nu då, som vi väljer. Mycket spartanskt, med enbart en säng och en TV som möblemang. I övrigt helt tomt. Dusch och toalett en bit bort i korridoren, förstås. Vi installerar oss, vilket går rätt fort, och tar en, av naturliga skäl, kort promenad i byn. Det visar sig finnas en presentaffär också, samt en slaktare. Hans logotyp, tillika reklambild på fönstret, är en något bisarr tecknad bild av en fastknuten tjur som ser livrädd ut då en trådsmal figur med ett illasinnat leende närmar sig, med en jättestor djungelkniv dold bakom ryggen.

Bulahdelah rymmer också två mäklare, som verkar ha glada dagar att döma av utbudet i de proppfulla skyltfönstren. Ändå verkar det inte vara en ort som folk lämnar; det finns nog väldigt mycket marker runt om.

Kvällen på The Plough blir mycket lustfylld. Marcus och jag tar en öl och spelar kort. Eftersom det är fredag är det förstås underhållning med trubadur, som medför både instrument och egen publik på fyra personer. I baren sitter sedan tidigare en man som ser på cricket på TV. Med jämna mellanrum upprepar han på bred dialekt ”beer, chips, and cricket; what more can there be to life?”.
Trubaduren börjar spela för oss sju i lokalen, varav majoriteten alltså består av medförd flickvän och vidhängande kompisar. Vi alla applåderar mycket uppskattande efter varje nummer.

Efter ett tag ansluter tre lokala töser i 25-årsåldern, och sitter och pratar i ett hörn. Efter var sin alkoläsk blir de hysteriskt glada, och skrattar högre än trubaduren förmår att spela. Den ständigt leende bartendern Naomi, som hyrde ut rummet till oss serverar oss varsin öl till, medan vi spelar vidare med våra kort och lyssnar på den duktiga trubaduren.

Ordningsmakten, i form av två polismän, kommer in i baren för att se att allt går rätt till. Med tanke på antalet gäster i lokalen är bevakningen översvallande. Poliserna känner givetvis alla utom oss, och pratar och skrattar med de fortfarande överlyckliga flickorna. Polisradion är helt tyst hela tiden; inga pågående brott i övriga Buladelah.

Till sist bestämmer vi oss för det är dags att vila efter en lång dag. Efter en stunds slötittande på den ena rumsinventarien stänger vi av den, och somnar i den andra.