Dykbåt – Coral Sea Dreaming

<Prel. Bilder finns nedan>

Upp klockan 6 för frukost. Idag skall vi äntra segelbåten Coral Sea Dreaming för två dagars båtliv och dykning på Stora Barriärrevet!

Vi hittar båten i hamnen på angiven plats på pir A, och blir välkomande ombord av kapten Jan. Ovanligt namn för en australiensare, men han har danskt påbrå. Ombord finns redan gästerna Mike och Liz från San Diego, USA, samt besättningen Evan och Amee. Vi bekantar oss, och efter ett stund kommer även gästerna Milos och Jenna, ett tjeckiskt par som numera bor i Alaska. Denna gång är vi alltså bara sex gäster plus tre besättning, lyxigt för oss! De kan ta upp till 12 gäster, men det skulle nog bli väldigt trångt! Det här är perfekt!

Vi blir briefade om vad som gäller av den myndige kapten Jan. Han berättar om hur båten fungerar, och hur vi bör bete oss för att allt skall fungera. Sedan kastar vi loss, och har tre timmars gång ut till vår första position på Barriärrevet. På vägen ut talar Evan om dykning och annat, och vi provar dykfenor och andra tilbehör som skall passa. vi får också Stinger Suits, som är ett slags heltäckande kroppsbeklädnad i lycra-material. De får vi eftersom det, med liten sannolikhet, men dock, kan finnas livsfarliga maneter i vattnet. De är ovanliga här ute, men är så gott som osynliga och har mycket långa trådar som man kan simma in i. Eftersom maneterna kan vara dödliga accepterar vi de svarta lycradräkterna, trots att de ser lite kul ut. Våtdräkt behövs inte; det är 28 grader i vattnet.

Evan frågar under sin genomgång ”How many here are afraid of sharks?”. Ingen räcker upp handen, men alla har garanterat spelat upp allehanda skräckscenarion i huvudet, både en och flera gånger. I alla fall jag. ”Ahhh, I know you are!”, säger den luttrade Evan, och övergår till att berätta hur många andra saker vi har större sannolikhet att dö av: bli träffad av blixten, krocka med bilen, störta med flygplanet. Enligt Evan blir fler männsikor dödade av kor än av hajar, och fler dör av att få en fallande kokosnöt i huvudet. Statistik är ju alltid trevligt, och proportionerna lugnar oss en smula. Det bästa argumentet spar han till sist; det finns inga hajar av typen Great White eller Tigerhaj här, eftersom de tycker det är för varmt. De finns utanför Sydney, där vattnet är svalare. Här uppe, närmare ekvatorn, är det för varmt tycker hajarna. Utmärkt prioritering, tycker alla ombord.

Framme vid revet förtöjer vi vid en färdig boj. Det går ju inte för sig att kasta ankar rakt ned på korallerna. Bojarna äger man själv som skeppare, och de kostar 40.000 dollar att lägga vantarna på. Jan äger två, och hyr 12. De är alltså personliga, och inga andra får förtöja på dem. Ägaren står själv för underhåll och utbyte av linor och kedjor.

Vi drar på oss våra grejor, och gör oss klara för vårt första dyk. De svarta heltäckande lycradräkterna, med sina söta svarta huvor, ger många skratt. Vi ser ut som svarklädda scenarbetare, såna där som smyger omkring med rekvisita i bakgrunden och inte skall synas. Eller som mänskliga kondomer, om man tycker den liknelsen är mer lättfattlig. Likheten är hur som helst slående!

På med fenor, viktbälte, tuber och mask. En sista kontroll av varandra, att luften är påsatt etc, och sedan ett Giant Step, alltså ett stort steg rakt ut i luften från en plattform två meter över vattnet. Gravitationen fungerar mycket bra även här ute på öppna havet, och steget rakt ut i luften resulterar i ett ganska omedelbart plask, när vi landar i vattnet. Blåser upp BCD:n , ”flytvästen”, och väntar på att övriga skall trilla i.

Efter att alla är OK börjar vi vår nedstigning längs bojlinan. Far har haft dykcertifikat sedan 1990, Marcus sedan 2010. Lite ovan och ringrostig känsla så här första gången på länge, men det kommer snabbt i ordning.

Fantastiskt härlig känsla att simma här i havet, på Barriärrevet, och se alla mängder med fiskar och konstiga djur. Amee är med som dykledare, och hon är mycket duktig och lugn, trots sin ringa ålder. Marcus och jag gissar på 26 år kanske. Dessutom kan hon otroligt mycket om alla djur, allt från hur deras ögon fungerar, vilka arter som har gälarna på ovansidan, hur anemonfiskar gör könsbyten, och mängder med annat kul att veta. Men det berättar hon förstås inte under vattnet, utan senare.

Vi ser mängder med spännande saker, och vår duktiga dive master pekar ut saker som vi annars missat. Vi är nere ca 40 minuter, och påbörjar sedan vår uppstigning. Vi stannar några minuter på olika djup för att låta kvävet ventileras ur blodet, som annars kan orsaka dykarsjuka om vi skulle gå upp för fort. I dykcertifikatet ingår ju att kunna hantera alla sitationer (tappad mask, kallsup, tappad luft, slut på luft, fastna i nåt, ta av och sätta på viktbälte, osv osv) så lugnt och fint det nu går. Man vill till varje pris undvika att gå upp till ytan för fort om man varit nere en stund.

Uppe på båten väntar en lätt med god lunch; sallad, rostbiff, bröd och odrickbart vatten som smakar klor. Bra att vi tog med eget flaskvatten!

Vi gör ytterligare två dyk idag, så tre dyk hittills. Det tar på krafterna, man blir rätt trött och urlakad. Och kissnödig så fort man kommer upp! Antar att det är trycket där nere som gör nåt med vattenhalten i kroppen. Påfallande akut är det i alla fall för alla!

Till kvällen får vi en jättegod currygryta, som Amee trollat fram och gjort ombord på båten. Hon är inte bara dykguide utan även en enastående kock. Allt-i-allon Evan kallar sig Sous Chef, och är mäkta stolt över riset han kokat till currygrytan. Alla slukar med god aptit. Jänkarna är veganer, och har fått en egen variant utan djurinnehåll. Även den är god. Amee har tidgare förhört sig om matvanor och alergier så att alla skall bli nöjda. ”I only eat meat” svarar tjeckiske Milos till allmän munerhet. Något ansträngda leenden från den amerikanska bänken dock.

[gallery_bank type=”images” format=”masonry” title=”true” desc=”false” responsive=”true” display=”all” sort_by=”random” animation_effect=”bounce” album_title=”true” album_id=”22″]