Nattdyk på Barriärrevet

<Inga bilder pga dåligt internet. Kommer senare!>

Dags för frivilligt nattdyk. Nu klockan 19.30 är det kolmörkt omkring oss. Evan skall vara dykledare på nattdyket, som kommer att utföras i kolmörker med enbart ficklampor som belysning. Marcus och Far, vikingarna från Sverige, är de enda som anmäler sig. Övriga har många anledningar att låta bli; lite trött sen dagen, det var en tidig morgon, diffusa öronproblem etc. Vi tänker att vi kanske är här en gång i livet, varför inte göra allt som går medan vi kan!

Evan tar ned oss i salongen för en Night Dive Briefing. Det är förstås en del som skiljer från dagdyk. Exempelvis att man inte ser nåt. Alla vanliga handsignaler, för OK eller allehanda problem, måste därför göras på andra sätt, med ficklampan och en hand som hjälp. Vi får också olikfärgade glow sticks runt armarna, så att vi kan veta vem som är vem under vattnet. Jag är blå, Marucs är röd. Evan har i egenskap av Dive Master två färger, grön och rosa, så att han är lätt att identifiera. Fiffigt!

Marcus och jag tittar på varande med något ansträngd blick; det är spännande men lite pirrigt! Vi drar på oss grejorna, och utför med viss tvekan The Giant Step rakt ut i kolmörkret. Det visar sig att gravitationen fungerar på liknande sätt i mörkret, och vi dråsar ned i vattnet som stenar, men flyter strax upp igen tack vare vår BCD-väst. Man ser bara de andras ficklampor och glow sticks, och vi samlas kring bojlinan. Efter ett OK från alla påbörjar vi nedstigningen.

Ett märkligt, och lite oväntat, lugn sprider sig i kroppen. Kolsvart och helt tyst, förutom våra lugna andetag i regulatorerna. Vi går sakta ned till ca 10 meter, och tryckutjämnar förstås på vägen genom att hålla för näsan och blåsa försiktigt, så det klickar i öronen. Väl nere, simmar vi en bit över sandbotten, med många små sandtorn där krabbor sitter och lurar. Vi kommer fram till revkanten, och simmar genast in ett stim med miljontals små fiskar. De är inte blyga av sig, utan simmar på oss, och nafsar på våra dräkter. Jag drar in fingertopparna i dräkten och klämmer till, vill inte ha en liten fisk som simmar runt inne i handsken.

Vi simmar runt det hästskoformade revet, och ser många djur som inte finns på dagarna; krabbor, kräftdjur och allehanda sniglar. Det är så häftigt med det helt kolsvarta, bara ficklampornas smala strålar gör att vi kan se. På ett sätt är det nästan lättare med nattdyket, åtminstione för att hålla reda på sin dykkompis, som i mitt fall förstås är Marcus. Även om han är lite bakom mig ser jag ju hans ljuskägla på botten, och vet att han är där.

Nu är det dags för total blackout, och vi håller lamporna mot kroppen för att inte läcka ut något ljus. Vi har tidigare fått stränga instruktioner att aldrig någonsin släcka lampan under vattnet, pga den lilla men tråkiga risken att t.ex knappen går sönder och vi inte kan tända igen. Nu blir det verkligen kolsvart, och vi sitter på botten i totalt kolmörker. Evan för handen fram och åter i vattnet, vilket aktiverar mängder med självlysande smådjur, så att det uppstår blågröna spår i vattnet. Mycket häftigt! Vi sitter där en stund, och tar fram ficklamporna igen så det blir *”ljust”.

Min vanliga tur gör att min ficklampa har kassa batterier. Jag har en ljuskälla i klass med ett stearinljus, om det hade varit möjligt under vattnet. Välplanerat nog har vi försetts med backup flash lights, och jag övergår till den. Då blir det bättre. Vi vänder, och simmar åter. På väg tillbaka ser vi flera större rovfiskar, som verkar tycka att de små som anfaller oss är goda.

Vi stiger upp till ytan, och ligger och guppar bredvid båten ett tag i mörker. Månen håller just på att stiga upp ur havet. Det ser ut som en soluppgång. Marcus sammanfattar hela vårt äventyr mycket bra: ”Här ligger vi, på Australia Day, ensamma i kolmörker mitt ute på havet och ser på månen. Hur kan det bli bättre??” Jag håller med honom fullt ut!

Marcus och jag ligger och slöar på varsin bänk i sittbrunnen, tittar på stjärnorna och pratar om dagens upplevelser. Svävar bort, och vaknar med ett ryck efter ett tag, och inser att alla andra gått och lagt sig. Försöker väcka Marcus, vilket visar sig vara lika lätt som att skaka liv i en sten. Går ner för att lägga mig i hytten, men ångrar mig direkt. Ska jag gå ner i en kvav hytt, med ett elverk surrande bakom väggen, när jag kan ligga ute i 25 graders värme mitt på havet och sova under stjärnorna? Ett lätt val, trots den smala och rätt hårda bänken. Det blåser hyfsat, och jag går upp och riggar en filt i skoten till storseglet, så att den bildar en vägg som hindrar den direkta blåsten.

Vi sover som två stenar, tills den hurtige kapten Jan spatserar förbi och säger ett hurtigt Good Morning klockan 06.10. Trevlig morgonmusik i högtalarna, och frukosten på bordet. Härlig morgon. Vi pratar lite med varandra och Jan om ditt och datt. Musiken i högtalarna stegras i både volym och tempo, tills alla fattat vinken och kravlat ut ur sina hytter. De har sovit lite dåligt, korta britsar och rätt varmt. Vi är glada för vår utesömn under stjärnorna!