Newcastle

Det går bra att köra, men jag vet inte hur många gånger jag slagit på vindrutetorkarna när jag skall svänga! Varför måste allt sitta på andra sidan…?

Vi arbetar oss upp längs Pacific Highway, M1, och når efter några timmar staden Newcastle, knappt 150km norr om Sydney. Det visar sig vara en rätt sliten industristad, med mycket kol och stål i swang. Inte mycket att se, enligt vår snabba och kanske orättvisa bedömning.
Vi är hungriga så vi äter ändå i stan på I Love OMA. Återigen en tysk inrättning, förstår inte varför vi alltid hamnar hos tyskar! Oma (”mormor” på tyska) herself står bakom disken och tillverkar våra wienersnitzel mit Kartoffelsallad in brot, medan hennes make, med tydligt svartfärgat hår, konverserar oss vid bordet med en outsinlig svada. Ibland frågar han nåt om Sverige, och skrattar och pratar vidare innan vi hunnit svara. Rätt bekväm konversation. Mycket god mat dock, som en märklig stor varmkorv med bröd. Fast wienerschnitzel istället för korv då. Och potatissallad under.

På väg åter till bilen vill Far köpa en karta, vilket inte står att uppbringa. Ett fruktlöst sista försök i ett apotek ger oss dock en stor flaska av den 50+ solskyddsfaktor alla säger att man bör ha. Apotekaren, Bob Lundy, är mycket trevlig, och visar sig vara en gammal surfare, nu kanske 70 år, som surfat på alla stränder längs kusten. När han får höra om vår tripp blir han mycket engagerad, och drar in oss bakom disken till sin jättelika datorskärm, där han vant googlar upp kartor och visar oss fina vägar som vi annars missat. Han föreslår att vi skall ta oss upp till Bulahdelah innan kvällen. ”Sov där, och ta sedan The Great Lakes Way”, säger han. Vi gör som han råder, vilket skall visa bli utmärkt. Tack Bob!