Warner Brothers Movie World

Idag skall vi till Warner Bros. Movie World, en nöjespark lite norr om Surfers Paradise. Frukost på hotellet kl 8.30, för att vara där när de öppnar kl 10. Vi drabbas plötsligt av insikten att vi är helt ensamma västerlänningar i lokalen, medan övriga ca 30 personer är kineser. Vi avslutar snabbt frukosten, beställer fram bilen, och drar iväg. Kvinnorösten i GPS:en guidar oss, med sin något metalliska men säkra röst. Hon vet allt; under menyn Attractions finns även Movie World, så det är lätt som en platt att ta sig dit.

Detta är ett stort ställe! Syster Malin hade älskat detta; mängder med bergochdalbanor. Green Lantern, ArkHam Asylum, Superman Escape, Scooby-Doo ride, för att nämna några. Allesammans är välväxta storebröder till de största på Gröna Lund, och lämnar ingen oberörd. Trots att vi anser oss både manliga och tåliga inser vi att dessa åkturer måste blandas upp med lugnare aktiviteter om vi skall överleva dagen. Vi inleder med Green Lantern, som svingar oss upp och ned i loopar åt alla håll. Vi följer upp med en tur i lite lugnare Scobby-Doo Ride.

Trots att vi anlände vid öppningstid är hela stället proppfullt, och köerna ringlar timslånga(!) till alla roliga attraktioner, 15 minuter efter öppning. Far, som för länge sedan ändå fått punka i plånboken, stegar då resolut iväg och köper två stycken Fast Pass á 60 dollar. Dagens bästa affär, då dessa pass ger trevlig tillgång till en kortare kö för de burgna och välbeställda. Det är mycket njutbart att passera entimmeskön, och gå förbi alla. Ibland kommer vi först direkt, ibland tvingas vi acceptera att en annan familj till kommit på samma idé och står före. Men vi bär denna mindre motgång som män. Våra Fast Pass gör att vi kan åka det vi vill, annars hade dagen gått åt till köande.

En häftig motorshow, med stunt-drivers som kör som biltjuvar fångar vårt intresse. Det visar sig att biltjuvar bleknar i jämförelse med dessa förare. De bränner gummi så det ligger en dimma över hela arenan. Samtidigt lyckas de på något obegripligt sätt undvika att köra in i kringliggande byggnader eller andra deltagande bilar. Dessa gossar kan köra bil! Marcus filmar med sin actionkamera.

Nu är det dags för Superman Escape, en bergochdalbana med storyn att vår tunnelbana håller på och haverera, och Superman kommer till räddning. Här skall det tydligen gå vilt till, för gossen i insläppet hejdar oss, och säger att alla våra lösa saker måste bort. Kepsar, solbrillor, mobiler, kameror och annat skall låsas in i ett skåp utanför. Vi får gå ut och låsa in allt. Vi kommer in igen, och får sätta oss i vagnarna. Byglarna låses fast. Då kommer Fröken Paragrafkontrollant, och pekar på min vänstra benficka och informerar att jag har nåt i den. Jag säger att jag vet det, det är min plånbok som jag aldrig lämnar bort. Dessutom ligger den i en ficka med stängd dragkedja. Den ondsinta tösen suckar tungt, gör några tecken med fingrarna, och våra byglar låses upp igen, och vi måste gå ut igen och låsa in plånboken. Marcus är mycket irriterad, och undrar varför just jag aldrig kan göra som man ska. Att reskassan och samtliga kreditkort ligger i plånkan är inget tungt vägande skäl när Superman Escape hägrar.

Vi får vänligt nog komma åter genom en bakdörr, och kommer med i en senare tur. Kontrollfreaket ler överseende när hon återser oss, men jag ser nog vad hon tänker. Vi sätter oss ånyo, och tro det eller ej; hon kommer farande igen! ”Sir, I think you have something tucked in under your T-shirt”? Jag fattar ingenting, tills jag kommer på vad hon menar. Min keps, som jag tröttnat på att bära, har jag satt på ryggen i byxlinningen, under tröjan. Har helt glömt bort att den sitter där. Hon ler på ett obehagligt triumferande sätt. Om det hade varit generationsmässigt tekniskt möjligt för en son att göra sin far arvlös hade detta inträffat nu! Osande eder om äldres oförmåga till allting väses på svenska mellan sonens sammanbitna tandrader. Trots språkbarriären är jag helt övertygad om att kontrolltösen begriper hela andemeningen i budskapet. När hon hör dessa eder, och dessutom ser mitt djupt olyckliga uttryck, veknar hennes hjärta oväntat, och hon säger ”It was an honest mistake”, men känner sig ändå tvungen att berätta att hon egentligen har rätt att stänga av mig på livstid, eller nåt ditåt. Hon tar kepsen, och blir älskad för det av hela den väntande vagnen.

När vi äntligen kommer iväg åker vi lugnt i vår lilla ”tunnelbana”, tills larmet går, och det blir hål i marken. Vatten strömmar in, polisbilar faller genom taket, och det är allmänt elände. En högtalare skriker att vi måsta ta oss ut snabbt, hur nu det ska gå till när vi sitter så väl fastspända. Som tur är kommer Superman flygande, och skjuter på vagnen med kryponitkraft. HUJ! vad det går; från stillastående till mycket långt från detta tillstånd på ingen tid alls. Tur att det finns nackskydd! Sen uppför en spikrak backe, och nedför en likadan. Superman jobbar på, och nöjer sig inte med att ställa ned oss efter utfört räddningsarbete. Han måste självklart göra några loopar, twistar, plötsliga stopp och annat som sätter innerörat ur spel. Vi raglar ut som två druckna på spagettiben. Det var kul, säger Marcus!

Efter detta flanerar vi lite för att lugna balanssystemet. Vi kommer fram till en gatushow, där en något åldrad Batman står bister framför sin Batmobil, och låter sig fotograferas mot betalning. Skadeglatt konstaterar jag att Batman drabbats av en begynnande ölmage, och är tvungen att ta en profilbild på honom, för att dokumentera detta faktum. Det är lättare att vara skurk i Gotham City numera, tror jag.

Marcus dras av en osynlig hand mot spelhålan i allmänhet, och de tidigare beskrivna gripklomaskinerna i synnerhet. Efter att en mindre förmögenhet deponerats i en av dessa kommer han glädjestrålande med en ny medlem i vårt resesällskap. Den skeva nallen Hävert från igår har alltså fått sällskap av en ny gynnare. Den nye ser ut som han är nyligen utsläppt från Stormen på Beckis (om det hade funnits kvar). Vilt stirrande ögon, och en kalufs som skulle göra vilken frisör som helst kallsvettig. Otroligt glad är han trots detta, och han väcker, liksom den skeva Hävert, en viss sympati, trots sitt något skrämmande yttre.

Den Nye Medlemmen döps, under något mer dramatiska former än Hävert, i vattenmassorna i flumride-turen Wild West Falls. Där åker vi i en fors, placerade i en stockliknande farkost, och kastas ut från allehanda stup. Vi bli genomblöta, och dopceremonin sköter sig i det närmaste själv. I första backen upp har Marcus bestämt att nykomlingen skall heta Roghurt. För den icke insatte kan vi avslöja att namnsviten kommer från de obeskrivliga recensionerna av diverse skivomslag, som löpande görs av psedudonymen Hr Dryck. Mycket läsvärda texter och analyser.

Trötta, men glada och nöjda, åker vi hemåt. Då GPS:en skall startas frågar den plötsligt efter en för oss okänd PIN-kod. Ett telefonsamtal till AVIS i Sydney reder ut det hela, och vi kan hitta hem, med hjälp av den allkunniga damen i lådan.

Imorgon skall vi till nästa tema-park; Sea World.

[gallery_bank type=”images” format=”masonry” title=”true” desc=”false” responsive=”true” display=”all” sort_by=”random” animation_effect=”bounce” album_title=”true” album_id=”19″]

2 thoughts on “Warner Brothers Movie World”

  1. Kerstin Aldrin 2016-01-22 at 09:38

    Oj, vad spännande, ha det bra alla fyra på Sea World i lugn takt. Kramar

  2. Malin 2016-01-25 at 21:16

    Är så otroligt avundsjuk…….. 🙁

Comments are closed.